Medan Elias Lönnrots (1802-1884) Kalevala (1835, 1849) är det stora finska nationaleposet som gett den historiska, folkloristiska och mytologiska forskningen ett outsinligt omfattande material, fängslar däremot den lyriska samlingen Kanteletar (1840) med sin spontanitet och hela sin känsloskala, med sin glädje, sin lekfullhet, sin humor, sin ironi men främst av allt med sin sorg och saknad. Medan nationaleposet Kalevala flyter fram som en bred episk och mytologisk flod, är den lyriska samlingen Kanteletar vardags- och brukslyrik. Det sjungande jaget, det jublande jaget och det sörjande jaget speglar sitt liv och sin vardag i en ständig dialog mellan det inre och det yttre landskapet.
Kanteletar (1840), som omfattar 652 sånger, behandlas här i svenska tolkningar under perioden 1830-1989. Redan på 1830-talet publicerades de första svenska tolkningarna av Kanteletar i olika tidningar, och år 1839 gav B. O. Lille ut ”Flickors sånger” (Bok II: 1-59). Bland 1800-talsöversättarna finns Lönnrot själv, H. Kellgren, J.L. Runeberg, J.V. Snellman, Fr. Cygnaeus m.fl. Joel Rundt gav ut Sjuttio sånger ur Kanteletar år 1937. Den senast utkomna samlingen på svenska är Marita Lindquists, Ole Torvalds och Thomas Warburtons Visor och ballader ur Kanteletar (1989) med 125 tolkade sånger av de 652 sångerna.
Kanteletar representerar den poetiska genren folkdikten, la poësie populaire, som avspeglar den nationalromantiska tanken om folkdiktningen som en ”själens grammatik” så som J. G. von Herder (1744-1803) beskrivit den. I Kanteletar-sånganalysernaär det frågan om att översätta och tolka känslan och själen till svenska och lyssna på det sjungande jagets olika röster. Den semiotiska översättningsanalysen fokuserar på översättarnas röster genom att kommentera två huvudsakliga företeelser som avspeglar Kalevala-språket och âmetriken: all itterationerna och parallellismerna vilka återspeglar det som Julia Kristeva kallar chora, den livgivande rytmen.
Medan Elias Lönnrots (1802-1884) Kalevala (1835, 1849) är det stora finska nationaleposet som gett den historiska, folkloristiska och mytologiska forskningen ett outsinligt omfattande material, fängslar däremot den lyriska samlingen Kanteletar (1840) med sin spontanitet och hela sin känsloskala, med sin glädje, sin lekfullhet, sin humor, sin ironi men främst av allt med sin sorg och saknad. Medan nationaleposet Kalevala flyter fram som en bred episk och mytologisk flod, är den lyriska samlingen Kanteletar vardags- och brukslyrik. Det sjungande jaget, det jublande jaget och det sörjande jaget speglar sitt liv och sin vardag i en ständig dialog mellan det inre och det yttre landskapet.
Kanteletar (1840), som omfattar 652 sånger, behandlas här i svenska tolkningar under perioden 1830-1989. Redan på 1830-talet publicerades de första svenska tolkningarna av Kanteletar i olika tidningar, och år 1839 gav B. O. Lille ut ”Flickors sånger” (Bok II: 1-59). Bland 1800-talsöversättarna finns Lönnrot själv, H. Kellgren, J.L. Runeberg, J.V. Snellman, Fr. Cygnaeus m.fl. Joel Rundt gav ut Sjuttio sånger ur Kanteletar år 1937. Den senast utkomna samlingen på svenska är Marita Lindquists, Ole Torvalds och Thomas Warburtons Visor och ballader ur Kanteletar (1989) med 125 tolkade sånger av de 652 sångerna.
Kanteletar representerar den poetiska genren folkdikten, la poësie populaire, som avspeglar den nationalromantiska tanken om folkdiktningen som en ”själens grammatik” så som J. G. von Herder (1744-1803) beskrivit den. I Kanteletar-sånganalysernaär det frågan om att översätta och tolka känslan och själen till svenska och lyssna på det sjungande jagets olika röster. Den semiotiska översättningsanalysen fokuserar på översättarnas röster genom att kommentera två huvudsakliga företeelser som avspeglar Kalevala-språket och âmetriken: all itterationerna och parallellismerna vilka återspeglar det som Julia Kristeva kallar chora, den livgivande rytmen.
