SJUTUSEN ÅR DEL IV täcker Carl-Gustaf Lilius liv från 1988 till hans död 14 december 1998. Under den tiden upplevde han allt större framgångar, hans utställningar av både äldre och helt nya verk ökade i antal, han fick viktiga artiklar skrivna, publicerade och översatta.På inbjudan av Unto Ahjotuli deltog han i en grupputställning i Paris. De inbjudna konstnärerna fick disponera skilda gallerier, mestadels små sådana, på Rive Gauche. Denna begivenhet, sa Carl-Gustaf, gav honom några av de största dagarna i hans liv. Under sitt sista år fick han uppleva åtskilliga sådana dagar. Han lyckades fullfölja sin stora utställning i Hangö Fästningsmuseum. Han fick fira sin sjutusenårsdag i vår blommande trädgård. Han fick många erkännanden; för vad han gjort och för den han var. Han fick en gammal tibetansk thanka som gåva. Han hyllades som flyktingvän på den stora internationella somaliforskarkongressen i Åbo.Han var sjuk, men vi visste inte då ännu att det var cancer. Olyckliga omständigheter hade gjort att han blivit både feldiagnostiserad och felbehandlad. Eftersom arbete var hans livlina ignorerade han i det längsta sina smärtor, sin trötthet och sin svikande vänsterarm. Men han förmådde inte fullfölja allt han hoppats på. Han dog ifrån fyra planerade utställningar både i Finland och i Sverige. Beställningen på en stor skulptur, för SLS gård vid Kyrkogatan i Helsingfors, stannade vid en skiss. Efter hans död satts en mindre skulptur på den tillämnade platsen: Cordula, ur sviten Kvinna med fågelvingar.Han liknade ett träd, knotigt, växande ända till slutet. Man har frågat om han var besvärlig? Och jag svarar: Ja. Och spännande, underbar och varm.
SJUTUSEN ÅR DEL IV täcker Carl-Gustaf Lilius liv från 1988 till hans död 14 december 1998. Under den tiden upplevde han allt större framgångar, hans utställningar av både äldre och helt nya verk ökade i antal, han fick viktiga artiklar skrivna, publicerade och översatta.På inbjudan av Unto Ahjotuli deltog han i en grupputställning i Paris. De inbjudna konstnärerna fick disponera skilda gallerier, mestadels små sådana, på Rive Gauche. Denna begivenhet, sa Carl-Gustaf, gav honom några av de största dagarna i hans liv. Under sitt sista år fick han uppleva åtskilliga sådana dagar. Han lyckades fullfölja sin stora utställning i Hangö Fästningsmuseum. Han fick fira sin sjutusenårsdag i vår blommande trädgård. Han fick många erkännanden; för vad han gjort och för den han var. Han fick en gammal tibetansk thanka som gåva. Han hyllades som flyktingvän på den stora internationella somaliforskarkongressen i Åbo.Han var sjuk, men vi visste inte då ännu att det var cancer. Olyckliga omständigheter hade gjort att han blivit både feldiagnostiserad och felbehandlad. Eftersom arbete var hans livlina ignorerade han i det längsta sina smärtor, sin trötthet och sin svikande vänsterarm. Men han förmådde inte fullfölja allt han hoppats på. Han dog ifrån fyra planerade utställningar både i Finland och i Sverige. Beställningen på en stor skulptur, för SLS gård vid Kyrkogatan i Helsingfors, stannade vid en skiss. Efter hans död satts en mindre skulptur på den tillämnade platsen: Cordula, ur sviten Kvinna med fågelvingar.Han liknade ett träd, knotigt, växande ända till slutet. Man har frågat om han var besvärlig? Och jag svarar: Ja. Och spännande, underbar och varm.
