I sitt liv har Tessa, 89 år, passerat många milstolpar och gränser, nu närmar hon sig den sista och delar med sig av sitt livs drömmar, fantasier, hallucinationer, sagor, sorger och ensamhet. Runt hennes sjukhussäng samlas folk: Lillemor som har vaknatt, de vilsegångna bröderna Peter och Klaus, och så alla besök av levande och döda hon väntar på. Vissa människor och åldrar kommer hon särskilt bra ihåg: Lill-Tessa, Tessa 31 och Tessa 50 år då hon fick ett infall och ringde runt till gamla pojkvänner och bad dem komma på besök. Hon gav samma tid åt alla och undvek att berätta att de inte skulle bli ensamma. Snart var soffan full. Hon måste ta fram den största whiskyflaskan för att lätta på stämningen.Ingen lämnas utanför, vi innesluts alla i hennes med åldern allt mera genomskådande blick, hennes glädje och vrede.”Hon har åldrats under stort motstånd, kämpat med att hålla sig själv på benen. Nu är hon vid slutstationen och tycker inte om det. Hon har inte ont. Hon är inte rädd. Hon är inte ensam, här springer folk av alla de slag hela tiden. Hon försöker bara urskilja vem av dem som är hon. Hon vill gärna samla ihop sig, alla lösa delar. Berättelsen är skriven, men är den fullständig?”
I sitt liv har Tessa, 89 år, passerat många milstolpar och gränser, nu närmar hon sig den sista och delar med sig av sitt livs drömmar, fantasier, hallucinationer, sagor, sorger och ensamhet. Runt hennes sjukhussäng samlas folk: Lillemor som har vaknatt, de vilsegångna bröderna Peter och Klaus, och så alla besök av levande och döda hon väntar på. Vissa människor och åldrar kommer hon särskilt bra ihåg: Lill-Tessa, Tessa 31 och Tessa 50 år då hon fick ett infall och ringde runt till gamla pojkvänner och bad dem komma på besök. Hon gav samma tid åt alla och undvek att berätta att de inte skulle bli ensamma. Snart var soffan full. Hon måste ta fram den största whiskyflaskan för att lätta på stämningen.Ingen lämnas utanför, vi innesluts alla i hennes med åldern allt mera genomskådande blick, hennes glädje och vrede.”Hon har åldrats under stort motstånd, kämpat med att hålla sig själv på benen. Nu är hon vid slutstationen och tycker inte om det. Hon har inte ont. Hon är inte rädd. Hon är inte ensam, här springer folk av alla de slag hela tiden. Hon försöker bara urskilja vem av dem som är hon. Hon vill gärna samla ihop sig, alla lösa delar. Berättelsen är skriven, men är den fullständig?”