Syftet med undersökningen är att undersöka den faktiska användningen av finlandismer över tid, synen på dem från mitten av 1800-talet till i dag samt språkvårdens inverkan på bruket av finlandismer. I undersökningen tas olika aspekter på den finlandssvenska språkvården och språksynen upp. Den gemensamma nämnaren för de olika studierna i undersökningen är finlandismer, dvs. språkliga särdrag som bara används i finlandssvenskan och i finlandssvenska regionalspråk, eller som i dem används i en annan betydelse än i svenskan i Sverige. I undersökningen diskuteras finlandssvenskan i förhållande till standardsvenskan och de regionala standardspråken. Olika typer av finlandismer diskuteras ingående. Därtill ges en översiktlig bild av språkvårdsideologins framväxt och utveckling från mitten av 1800-talet till i dag. I undersökningen presenteras en teoretisk modell för korpusvård och korpusvårdens inverkan på språklig praxis. Resultatet av undersökningen är bl.a. att den finlandssvenska språkvårdens syn att svenskan i Finland inte får tillåtas fjärma sig från svenskan i Sverige, har haft genomslag hos finlandssvenskarna och att tilltron till språkvården har varit stor, särskilt under mellankrigstiden efter att Hugo Bergroths bok Finlandssvenska (1917) hade utkommit. En viss kritik av den finlandssvenska språkvårdsideologin började synas på 1950-talet och på 1970-talet ökade kritiken. Fortfarande har ändå språkvårdens språksyn starkt understöd bland finlandssvenskarna. Jag visar att redigeringen av skönlitterära texter skrivna på svenska i Finland kunde ske rätt amatörmässigt och inte alltid med ett språkligt korrekt resultat, men också att förlagen i Sverige hade en rätt liberal inställning till finlandismer. Min slutsats blir att språkvården har nått förhållandevis anspråkslösa resultat i fråga om motarbetandet av finlandismerna. De flesta finlandismer som användes 1915 användes ännu 2005. Mina undersökningar tyder på att det förekommer finlandismer hos talare i alla åldrar, även i högre stilarter hos akademiskt bildade personer. De vanligaste finlandismerna används av informanter oberoende av ålder. Mest etablerade är de fast förankrade finlandismerna, dvs. finlandismer som kännetecknas av att de är stilistiskt neutrala, verkar helt svenska men trots det har stöd i finskan, och har en förskjuten betydelse i förhållande till standardsvenskan.
Syftet med undersökningen är att undersöka den faktiska användningen av finlandismer över tid, synen på dem från mitten av 1800-talet till i dag samt språkvårdens inverkan på bruket av finlandismer. I undersökningen tas olika aspekter på den finlandssvenska språkvården och språksynen upp. Den gemensamma nämnaren för de olika studierna i undersökningen är finlandismer, dvs. språkliga särdrag som bara används i finlandssvenskan och i finlandssvenska regionalspråk, eller som i dem används i en annan betydelse än i svenskan i Sverige. I undersökningen diskuteras finlandssvenskan i förhållande till standardsvenskan och de regionala standardspråken. Olika typer av finlandismer diskuteras ingående. Därtill ges en översiktlig bild av språkvårdsideologins framväxt och utveckling från mitten av 1800-talet till i dag. I undersökningen presenteras en teoretisk modell för korpusvård och korpusvårdens inverkan på språklig praxis. Resultatet av undersökningen är bl.a. att den finlandssvenska språkvårdens syn att svenskan i Finland inte får tillåtas fjärma sig från svenskan i Sverige, har haft genomslag hos finlandssvenskarna och att tilltron till språkvården har varit stor, särskilt under mellankrigstiden efter att Hugo Bergroths bok Finlandssvenska (1917) hade utkommit. En viss kritik av den finlandssvenska språkvårdsideologin började synas på 1950-talet och på 1970-talet ökade kritiken. Fortfarande har ändå språkvårdens språksyn starkt understöd bland finlandssvenskarna. Jag visar att redigeringen av skönlitterära texter skrivna på svenska i Finland kunde ske rätt amatörmässigt och inte alltid med ett språkligt korrekt resultat, men också att förlagen i Sverige hade en rätt liberal inställning till finlandismer. Min slutsats blir att språkvården har nått förhållandevis anspråkslösa resultat i fråga om motarbetandet av finlandismerna. De flesta finlandismer som användes 1915 användes ännu 2005. Mina undersökningar tyder på att det förekommer finlandismer hos talare i alla åldrar, även i högre stilarter hos akademiskt bildade personer. De vanligaste finlandismerna används av informanter oberoende av ålder. Mest etablerade är de fast förankrade finlandismerna, dvs. finlandismer som kännetecknas av att de är stilistiskt neutrala, verkar helt svenska men trots det har stöd i finskan, och har en förskjuten betydelse i förhållande till standardsvenskan.
