Långt ute på havet finns en båt, i båten finns en man. På land finns en mor som är ensam med sitt barn. Mellan dem finns mörker och tomrum.
Titeln på Carina Karlssons nya diktsamling hänvisar till radiokommunikationen på de stora oceanångarna. I fartygens ljudisolerade och fönsterlösa Marconirum satt telegrafisterna och tog emot och sände morsemeddelanden.
Marconirummet är en diktsamling om hjälplöshet och isolation. Det är också en diktsamling om hur det levda livet sköljer genom kroppen, om allt vi förlorat till tiden, och om hur vi kan få det tillbaka.
