Den första januari 2015 flyttade förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm till Rom, bakfull efter en glammig 50-årsfest och med sin man som chaufför. Året i Rom var vikt för att skriva, det var utgångspunkten. I essäsamlingen Och hjärtat, det var mitt får vi följa en ettårig skrivprocess som är skör: ibland omöjlig, ibland lustfylld. Stundvis är det som om solen och värmen står i vägen för drömmen. Skrivandet blir en kamp mot tiden, en process där varje skrivet ord är ett steg närmare flytten tillbaka till Finland och den ultimata skräcken: att slutföra skrivprojektet – och så är det uselt. En kopia, banalt och tråkigt. Läsningen blir ett andrum vid sidan av skrivandet, ett underbart varande i andras berättelser som slukar och kapslar in. Ferrantes krångliga väninneförhållanden, Knausgårds dotters födelse, Chris Kraus kärleksbrev och Lena Anderssons Ester som är olidligt irriterande men förvånansvärt lätt att känna igen sig själv i. Samtidigt hemma i verkligheten: En gammal hund som knappt orkar gå, ensamheten bland främmande föräldrar på en främmande skolgård och ett barn som plötsligt vill bryta sig loss och vara sin egen. En fråga värd att ställas är om det överhuvudtaget är möjligt att skriva och samtidigt vara en god moder? Och hjärtat, det var mitt är en personlig essäbok om att leva skrivande och att skriva för att känna sig levande. Framförallt är det en berättelse om att förverkliga en dröm, om att äntligen säga allt, precis som det känns allra längst inne i hjärtat.
Den första januari 2015 flyttade förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm till Rom, bakfull efter en glammig 50-årsfest och med sin man som chaufför. Året i Rom var vikt för att skriva, det var utgångspunkten. I essäsamlingen Och hjärtat, det var mitt får vi följa en ettårig skrivprocess som är skör: ibland omöjlig, ibland lustfylld. Stundvis är det som om solen och värmen står i vägen för drömmen. Skrivandet blir en kamp mot tiden, en process där varje skrivet ord är ett steg närmare flytten tillbaka till Finland och den ultimata skräcken: att slutföra skrivprojektet – och så är det uselt. En kopia, banalt och tråkigt. Läsningen blir ett andrum vid sidan av skrivandet, ett underbart varande i andras berättelser som slukar och kapslar in. Ferrantes krångliga väninneförhållanden, Knausgårds dotters födelse, Chris Kraus kärleksbrev och Lena Anderssons Ester som är olidligt irriterande men förvånansvärt lätt att känna igen sig själv i. Samtidigt hemma i verkligheten: En gammal hund som knappt orkar gå, ensamheten bland främmande föräldrar på en främmande skolgård och ett barn som plötsligt vill bryta sig loss och vara sin egen. En fråga värd att ställas är om det överhuvudtaget är möjligt att skriva och samtidigt vara en god moder? Och hjärtat, det var mitt är en personlig essäbok om att leva skrivande och att skriva för att känna sig levande. Framförallt är det en berättelse om att förverkliga en dröm, om att äntligen säga allt, precis som det känns allra längst inne i hjärtat.