Lillan grundades 1940 av Oscar och Eja Tengström. Vivica Bandler tog över 1955 och inledde teaterns storhetstid. Hon introducerade både nyaste nytt från utlandet och nyskriven inhemsk dramatik. Efter Bandler kom bland många andra Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson och den långvarigaste av alla, Asko Sarkola.Under hela teaterns existens har Lillans repertoar burits av humanistiskt patos som skyggat för all patetik, vinkat igenkännande åt tillvarons absurditeter och älskat katastrofer. Avgrundsdjup och sorg har mötts med klok eller vass humor.Caterina Stenius har skrivit en prisbelönad bok om tonsättaren Magnus Lindberg. Som teaterbiograf är hon lika engagerad och kunnig. En Berättelse om Lilla teatern 1940–2015 är kultur- och teaterhistoria men också en del av vår egen historia och av staden Helsingfors historia. Efter föreställningen går vi på öl. Vi är unga studerande, det är tidigt 70-tal, Bandler är inte längre chef, det är Pöystis och Ulfssons era. Men vi går inte till Orfeus som är för dyr och där man måste äta, inte till Kosmos, där man också helst ska äta och som dessutom är fullsatt, utan till en annan källare, Vanhan kellari. Vi har skrattat mycket och har ont i magmusklerna, men vi har också mycket att diskutera … för i Lillans värld finns det ingenting så allvarligt att det inte också har en komisk sida. Det är en världsbild.
Lillan grundades 1940 av Oscar och Eja Tengström. Vivica Bandler tog över 1955 och inledde teaterns storhetstid. Hon introducerade både nyaste nytt från utlandet och nyskriven inhemsk dramatik. Efter Bandler kom bland många andra Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson och den långvarigaste av alla, Asko Sarkola.Under hela teaterns existens har Lillans repertoar burits av humanistiskt patos som skyggat för all patetik, vinkat igenkännande åt tillvarons absurditeter och älskat katastrofer. Avgrundsdjup och sorg har mötts med klok eller vass humor.Caterina Stenius har skrivit en prisbelönad bok om tonsättaren Magnus Lindberg. Som teaterbiograf är hon lika engagerad och kunnig. En Berättelse om Lilla teatern 1940–2015 är kultur- och teaterhistoria men också en del av vår egen historia och av staden Helsingfors historia. Efter föreställningen går vi på öl. Vi är unga studerande, det är tidigt 70-tal, Bandler är inte längre chef, det är Pöystis och Ulfssons era. Men vi går inte till Orfeus som är för dyr och där man måste äta, inte till Kosmos, där man också helst ska äta och som dessutom är fullsatt, utan till en annan källare, Vanhan kellari. Vi har skrattat mycket och har ont i magmusklerna, men vi har också mycket att diskutera … för i Lillans värld finns det ingenting så allvarligt att det inte också har en komisk sida. Det är en världsbild.
